Kåseri om Hagalundklubben  24.2.2010  

Text: Gunnel Johansson

Kära klubbmedlemmar och vänner!
Hoppas ni ej tycker, att jag här för ofta ränner?
Det är drygt ett år sedan jag stod här sist,
och det här, tror jag, blir sista gången, nästan helt visst.
Men man vet ju aldrig:
ibland grips jag av skrivklåda;
det är därför ni nu igen kan mej skåda
här i vår sal, och ni stackare har
knappast något val:
ni täcks ej annat än lyssna
tills jag behagar tystna.

Liksom förra gången tänkte jag ge en liten överblick
av olika intryck, som jag fick
under den tid, som sedan senast har gått,
alltså lite’ smått och gott,
små axplock blott.

Jag brukar jämföra vår förenings
program med andras i Husis agenda
och kan konstatera, att vi är nästan den enda,
som alltid har annat att bjuda än enbart prat.
Vad kan väl ett pratmöte ge för andlig mat?

En klubb som vår kan aldrig stagnera.
Gamla kamrater och vänner faktiskt flera,
har för alltid lämnat oss och gått bort.
Vårt liv är ju rätt kort.
Vi känner saknad, men förstår att detta hör till.
Men det är roligt, att så många nya personer vill
komma till oss.
Det beror förstås
på att ryktet går, att vi är så trevliga,
inte alls orkeslösa, slöa och sävliga!

Jag skall ge några exempel på vad vi
i vår klubb, kan få uppleva och höra.
Detta vill jag särskilt med tanke
på alla nya klubbmedlemmar göra.
Vi har program, som faller de flesta i smaken,
och som är så bra, att man med lätthet håller sig vaken.
Vi har gjort mången trevlig utfärd,
varje resa väl värd.
Ibland har vi farit med buss, ibland
med båt längre bort.
Alla resor har varit av lyckad sort.

Så får vi höra fina och trevliga föredrag,
roliga kåserier, som man ej annars
hör varje dag.
Vi har också egna förmågor, som spelar och sjunger.
För det behöver man ej vara helt unger.

Teater, fantastiska bildreportage, film,
t.ex. en om Barösund,
som kunde ha varat längre än
bara en liten stund.

En berättelse om en självupplevd
vistelse i Tyskland under krigets år
gjorde, att mången här rördes och fällde en tår.

Besök av politiker, en kardiolog,
en kyrkoherde och en vanlig präst,
svårt att säga, vem som var bäst.
Många av dem, som besöker oss,
har så mycket att ge,
t.ex. den kända person, som berättade om Fabergé.

Någon kan ett föredrag dra
lite’ väl långt ut på tiden,
och eftersom vi ej sitter
på kuddar av siden,
kanske vi får utav trä lite’ smak
i vår bak.
Då sprids en viss oro ibland oss,
medan på klockan vi blickar,
och den bara vidare tickar.

Bakom allt detta som vi får njuta av,
och som vi tar för givet
ligger en massa jobb.
Vår styrelse står säkert i för brinnkära livet
för att göra oss nöjda, vi denna mobb.
Nu har vi nyligen haft styrelseval
jag vill önska den nya styrelsen
lycka till och allt väl
till varje nybliven liten träl!
Samtidigt vill jag tacka dem som hittills
jobbat för oss och nu hoppat av.
Nu är ingen av er mera slav!

Ett särskilt stort tack vill jag
till allas vår Daisy framföra.
Mer än 16 år har du jobbat för oss.
Ingen hade det bättre kunnat göra.
Daisy, - engelska för tusensköna –
hoppas att du tillräcklig uppskattning
och tacksamhet har fått röna!

Till slut ett stort tack till dej Vineta,
för att du ville axla Daisys mantel
och ej tackade nej.
Ordförandejobbet för säkert med sej
mycket besvär och ståhej.
Du hinner nog inte längre så mycket
om gubben din pyssla,
när du åtog dig denna syssla.
Krafter och välgång jag önska dej vill.
Lycka till!